Mätstrategi för luftmätningar

I det systematiska arbetsmiljöarbetet måste man säkerställa att ingen exponeras för hälsofarliga luftföroreningar. Om man i sin riskbedömning identifierat att en luftförorening kan avges vid ett visst arbete ska en exponeringsbedömning göras.  Har luftföroreningen ett gränsvärde bör riskbedömningen baseras på luftmätningar.

Enligt Svensk Standard SS-EN 689:2018+AC:2019 och AFS 2011:19 Kemiska arbetsmiljörisker genomförs exponeringsbedömningar i flera steg; identifiering av kemiska riskkällor, bedömning av dessas halt i luften samt, om bedömning av lufthalt inte kan göras på befintligt underlag, detaljerad undersökning genom luftmätning. Denna lathund handlar om personburna luftmätningar (Figur 1) och utgår från Svensk Standard SS-EN 689:2018+AC:2019.

En rätt genomförd exponeringsbedömning lägger grunden till resursoptimering där åtgärder vidtas där de gör mest nytta. Se även Arbetsmiljöverkets vägledning ”Bedömning av luftföroreningar”.

Figur 1. Översikt över riskbedömning för luftföroreningar; identifiering av möjlig exponering, bedömning av lufthalt samt exponeringsmätning.

Mätstrategi

I begreppet mätstrategi ligger bl. a. medvetna val av mätteknik, representativa mättillfällen, representativa mätpunkter samt antal prover.

För en effektiv mätstrategi följ nedanstående punkter:

1. Formulera syftet med mätningen.
2. Ta reda på vilka metoder som finns att tillgå och vilka begränsningar de har.
3. Ta reda på hur lång mättiden ska vara för att man ska kunna få resultat (mätmetodens detektionsgräns).
4. Välj representativa mättillfällen.
   • Jämför faktorerna vid mätningen i förhållande till den variation de kan ha i arbetsgången.
5. Välj representativa mätpunkter.
   • Skillnader i exponering mellan olika individer kan vara stora beroende på arbetssätt och erfarenhet. Om olika personer gör samma arbetsuppgift bör flera av dem representeras.
6. Ta så många prover att variationen i mätresultaten kan bedömas.

Urval av mätgrupp

Mätningen ska göras på en homogen grupp, dvs som har likartad exponering och omgivningsmiljö, exempelvis tre svetsare som svetsar i likartat material med samma svetsteknik. Varierar omgivningsmiljön mycket kan flera mätningar behövas vid olika tidpunkter som är representativa.

Placering

Mätningar ska utföras med personburen mätutrustning i andningszonen (Figur 2) för att kunna jämföras med hygieniska nivågränsvärden (NGV). Mätningarna ska göras vid normala drift- och produktionsförhållanden samt vid behov andra förhållanden (t.ex. worst case scenario). Genom att mäta i andningszonen bestäms vilka halter av luftföroreningar en individ andas in, dvs den verkliga exponeringen en arbetstagare utsatts för under just den arbetsdagen eller den mätta tiden. Personburna mätningar kan skilja sig avsevärt från lokalens föroreningshalt. En svetsare som exempelvis lutar sig in i svetsplymen exponeras för mycket höga halter jämfört med lokalen i övrigt eller bakgrundsnivån.

Figur 2. Provtagare (gul) placerad i andningszon (30 cm) från huvudets mitt.

Mättid

Mätningen ska omfatta så lång tid att mätresultatet blir tillförlitligt och för att resultatet ska kunna jämföras med ett nivågränsvärde (NGV). I normalfallet mäter man under en arbetsdag (8 h) eller minst 75 % av arbetstiden. Är arbetsplatsfaktorerna konstanta över hela arbetsskiftet (t ex om det inte finns skäl att misstänka att exponeringen varierar under dagen) är minimitiden för att mäta minst 2 h. Den del av arbetstiden som omfattas av mätningen ska vara representativ för exponeringen. Om exponeringen endast sker under en viss del av arbetstiden är det tillräckligt att mäta under den tiden.

Vid provtagning med pump krävs att luftflödet (volym per tid) ställs in och kalibreras korrekt och noteras vid start samt slut samt med passande intervaller under mätningen. Mättiden behövs för att sedan räkna ut hur mycket luft som provtagits vilket multiplicerat med luftflöde (luftflöde × tid) ger luftvolymen. Provtagets mängd delas med luftvolymen för att få en koncentration som kan jämföras med NVG.

Antal prover

Ett mätresultat kan vara fel eller missvisande. Två oberoende prover också, men då är sannolikheten lägre. Ju närmare gränsvärdet mätresultatet ligger, ju fler prover behövs.

Det krävs minst 3 giltiga exponeringsmätningar på arbetare inom samma homogena grupp. Ingen av mätningarna får överskrida 10 % (vid 3 mätningar) till 20 % (vid 5 mätningar) av NVG (se nedan)

≤ 10% av NGV på 3 personer (minst 3 mätningar)
≤ 15 % av NGV på 4 personer (minst 4 mätningar)
≤ 20 % av NGV på 5 personer (minst 5 mätningar)

Om det inom respektive grupp finns ett resultat som är över respektive procentgräns av NGV, men att övriga är under, kan man inte dra slutsatsen att man underskrider NGV. En avancerad provtagning krävs då enligt Svensk Standard SS-EN 689:2018+AC:2019.

Mätvärden

Vid redovisning av sammanställt resultat över flertal mätningar inom samma homogena grupp bör det ske med median eller geometriskt medelvärde eftersom mätresultaten inte är statistiskt normalfördelade. Även min- och maxvärden bör redovisas.